Jaha, sedan i lördags förflyttar jag mig längre sträckor med hjälp av kryckor. Å med längre menar jag mer än 30 meter...
Istället för att bryta ihop över att jag har ont försöker jag glädjas över att jag faktiskt har kryckorna och
kan exempelvis följa med Fredrik för att handla, ta mig från bilen in på jobbet osv. Risken är annars att jag fått nöja mig med att se insidan av husets väggar och det känns ju inte så lockande att göra det i sex månader till.
I fredags testade jag att simma några längder, som läkaren bett mig testa. Det gick ganska bra de två första, men sedan fick jag jätteont. Så det blir nog inte mer simmat för mig om jag inte blir bättre.
I morgon bitti ska jag träffa läkaren och mitt på dagen ska jag till sjukgymnastiken. Ser med spänning fram mot vad morgondagen har att ge. :)
v 13+2